~ Bermell ~

Jag såg för en kort tid sedan en video på youtube om Lizzie Valesquez, en ung kvinna som föddes med en väldigt sällsynt sjukdom som gör att hon inte kan gå upp i vikt, oavsett vad hon äter.

Hon åker världen runt och är motivational speaker och berättar om sitt liv och saker som hon har fått utstå.

För ett par år sedan så stötte hon på en video på youtube med namnet "the ugliest woman in the world" som handlade om henne, och många av de kommentarer som stod i kommentarsfältet var rent av vidriga.

"Kan inte någon avrätta henne" "Hon är absolut världens fulaste människa" etc.

Jag har så himla svårt att förstå hur någon uppriktigt kan stå för att de har gjort något sådant.

Jag har så fruktansvärt svårt att först människor som väljer att med elaka ord och handlingar ge sig på en annan individ på det sättet.

Jag har själv fått stå ut med mycket under mina 28,5 år i livet.

Vidrig, tjock, ful, fetto, världens äckligaste person and the list goes on and on...

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag är fullt medveten om att jag är överviktig och är så pass överviktig att det räknas som fetma.

Jag är fullt medveten om att jag inte är världens vackraste människa, och skulle jag ställa upp i en beautypageant så skulle jag troligtvis komma på den bakre delen av listan.

Jag har själv ätit mig till min övervikt, jag har själv latat mig till min övervikt, och jag vet väldigt väl vad det är jag gör för fel, och vad jag kan göra för att gå ner i vikt.

Men jag ska tala om för dig, att det är JÄVLIGT svårt!

Och om du som lever på att trycka ner andra tror att det ska vara en hjälp till motivation så tror du fruktansvärt fel.

VARJE dag när jag tar mig utanför mina dörrar och stöter på folk så får jag stå ut med detta.

Idag när jag satt på pendeltåget så satt det två tjejer som såg ut att vara i övre tonåren (svårt att se nu för tiden) ett par säten framför mig, vänd åt mitt håll.
I ungefär 20 minuter såg jag dem sitta och smygtitta på mig, säga något tyst till varandra och fortsatte... I TJUGO JÄVLA MINUTER!
Vad med mig är så himla intressant att prata om i 20 minuter undrar jag?
Jag sneglade lite då och då på dem och undrade "känner jag dessa två tjejer?, Har jag stött på dem tidigare?"

Alltså, jag har ett väldigt dåligt minne, men jag brukar känna igen ansikten, och nä, dessa två tjejer kände jag verkligen inte igen.

Så då tog jag upp min lilla spegel ut väskan och kollade om jag hade glömt tandkräm i mungipan, hade något konstigt i håret eller annat som såg konstigt ut, men jag kunde inte hitta något, jag såg ut precis som jag brukar göra.
Ett osminkat ansikte, nyborstat hår och kläder som sitter ok på min kropp.

Yes, this is me today...

Jag ska nu inte komma och påstå att jag är guds bäste barn, att jag aldrig har talat illa om någon, för då skulle jag ljuga, och det händer ibland att jag har lite otur när jag tänker, men jag tycker absolut inte att jag förtjänar att bli behandlad som en gammal brun banan som ligger kvar i skålen som ingen vill äta.

När jag satt där på pendeltåget och tänkte vad det var med mig som såg så himla konstigt ut idag, så kom jag på en liten dikt som jag tänkte dela med mig av till mina kära läsare.

Att leva i en överviktig kropp...

Jag ser hur du stirrar, blickar som brinner,

Jag hör hur du tisslar, tasslar och dina ord in i din väns öron försvinner.

Barn som pekat, vuxna som skrattar,

Tror ni verkligen att jag inte fattar?

Jag är en människa precis som du,

Men du verkar se på mig som att jag kommer från planet nummer sju!

En planet långt bort där ingen har några innersta tankar,

Men varje gång jag ser det smärtan i mig bankar.

Ögon som stirrar, blickar som brinner,

Jag hoppas att jag en dag denna smärta övervinner!